Någon som hon kan krama om när hon fryser. Någon som finns där och lyssnar. Någon som torkar bort hennes tårar, kysser henne i pannan och säger att han älskar henne. Någon som hon kan somna bredvid. Någon som väcker henne på morgonen, med en puss & säger godmorgon älskling.

Ibland vill hon öppna sitt hjärta för någon och ge honom allt och lite till. Men hon är rädd. Rädd för att få sitt hjärta i tusen bitar. Rädd för att bli sårad. Rädd för att bli lämnad ensam. Dem som står henne allra närmast brukar ibland säga att hon aldrig ger någon en chans. Men sanningen är att hon aldrig vågar.

Hon vågar inte göra det igen. Det räckte med en gång. Hon vill inte gråta igen, hon vill inte, inte kunna tänka på något annat än det, hon vill inte vara ledsen. Hon mår bra nu, hon vill inte förstöra det igen. Hon kanske bara tänker så just nu, för hon har inte hitta någon som värd allt det här. Hon trodde hon hade det, men hon hade fel. Det är det som sårar henne mest, att hon hade fel om allting, att ingenting var som hon trodde. Att hon bara har bott i en stort jävla lögn.